I dag gjorde jag min morgonrutin lite mer utförligt än vanligt. I stället för ett kort kallbad började jag med andningsövningar och stannade kvar i vattnet i nästan tio minuter. Jag låg där och skrattade högt – skrattyoga mitt i kylan – och lät endorfinerna från kallbadet skölja genom kroppen. Det var lekfullt, intensivt och väldigt levande. Efteråt skakade jag mig varm till afrikanska rytmer. Rytmisk rörelse, kroppen i gång, nervsystemet öppet. Sedan satte jag mig för att meditera. Jag satte på kraftfull musik med indiska toner, ljud som kom i stereo från båda högtalarna och omslöt mig helt. Kroppen var redan så full av signalämnen, rörelse och liv. Jag kände en pirrande, nästan andlig stämning i hela kroppen, och blev också berörd av tanken på att en av mina partners, Alex, samtidigt var på teckenspråkig mässa i Svenska kyrkan. Allt tillsammans gjorde att det kändes nästan… för mycket för klassisk stilla meditation. Och då mindes jag något en muslimsk vän en gång sagt till mig: att

Jag har nyligen läst en del forskning om tacksamhet och lycka. Det finns idag ganska mycket neurovetenskap kring vad som faktiskt gör oss tillfredsställda i livet – bortom snabba dopaminkickar och tillfälliga toppar. Och något som verkligen fastnade hos mig var detta: den form av tacksamhet som verkar ge djupast och mest varaktig tillfredsställelse är inte bara att vara tacksam för det man själv har – utan tacksamhet över när människor bidrar till varandra. Och allra starkast: när vi själva får bidra till någon annan. När jag läste det kände jag hur något landade i kroppen. För det beskrev exakt det jag själv upplever i mitt arbete. Nyligen hade jag två klienter samma dag. Den ena sa: “Det här är den bästa dagen i mitt liv.” Den andra sa: “Det här är en av de bästa dagarna i mitt liv.” Jag hör sådana ord ganska ofta. Kanske någon gång i veckan säger någon kund att det varit det mest utvecklande, mest läkande, mest meningsfulla eller mest njutningsfulla de varit med om. Och varje gång

Det här blogginlägget vänder sig i första hand till dig som heterosexuell man. Men oavsett kön eller läggning – jag tänker att vi alla kan känna igen oss i längtan efter att duga, prestera och vara åtråvärda. Många män jag möter berättar om en oro som nästan alla verkar känna igen: “Tänk om jag inte får stånd. Tänk om jag inte är tillräckligt hård. Tänk om hon tror att det är något fel på mig.” Jag vill säga något till dig som känner igen det där: Du är inte ensam. Och du är inte trasig. Jag minns en kvinna som berättade att hennes livs bästa älskare var en man som var impotent. Hon log när hon sa: “Eftersom han inte kunde fokusera på att prestera, blev han närvarande. Han såg mig. Han smekte, lyssnade, kysste, njöt. Det blev det mest sensuella möte jag haft.” Det är så lätt att tro att sexualitet handlar om prestation, stånd, teknik eller varaktighet. Men de flesta kvinnor (ungefär 90 %) får inte orgasm enbart genom samlag – utan genom klitorisstimulans, smek, kyssar, tunga, trygghet

Jag minns första gången jag fick en riktig andningsorgasm. Det var på en tantrakurs 2007. Kroppen började skaka, och plötsligt fylldes jag av värme, njutning och rörelse – en sorts extatisk våg som kändes igen men var mycket starkare än något jag tidigare upplevt under sex. Jag minns att jag tänkte: ah, det här är det de pratar om. Sedan dess har jag ibland fått energiorgasmer helt spontant – på platser som ingen förknippar med tantra. En gång på en spinningcykel, till exempel. Jag hade just tagit mig igenom mjölksyran, stönade och andades kraftigt, och plötsligt bara hände det: en våg av energi och njutning sköljde genom kroppen. Pulsen rusade, jag satt kvar, svettig och lycklig, och log för mig själv. Andra gånger har det kommit i badet, under ett kallbad eller under en trumresa. Till och med när jag födde barn använde jag samma typ av andning – ljudande, njutningsfull och öppen. När jag andas “jaaaa” i stället för att spänna mig, förvandlas smärta till kraft. Jag tror att kroppen d

Inom personlig utveckling och andlighet hör man ofta uttrycket: ”Rädsla är motsatsen till kärlek.” Det är en vacker tanke – poetisk, nästan "självklar". Men för mig har den alltid känts… lite förvirrande. Jag har två barn, och mitt äldsta (som fyller 12 år idag!) är väldigt känsligt. Han blir lätt rädd, lätt rörd, lätt överväldigad – av ljud, av filmer, av plötsliga förändringar. Och samtidigt är han en av de mest empatiska och kärleksfulla människor jag känner. Hans förmåga till ömhet och närhet berör mig djupt. Så när jag hör att rädsla skulle vara motsatsen till kärlek, så stämmer det inte riktigt med min erfarenhet. För några år sedan läste jag dessutom en bok om psykopati, skriven av en person som själv har diagnosen. Han berättade att en av de tydligaste markörerna för psykopati är just oförmågan att känna rädsla. Och då slog det mig: Om rädsla och kärlek verkligen vore varandras motsatser – varför är då de människor som inte känner rädsla ofta också de som har svårast att känna

För en tid sedan hade jag en kväll när jag kände mig helt tom. Allting kändes meningslöst. Jag satt hemma, stirrade ut i mörkret och tänkte: ”Jag vet att kallbad brukar hjälpa – men jag orkar inte ens göra det.” Jag skrev i min digitala dagbok om hur jag grät, kände mig arg och frustrerad. Arg på att jag egentligen har ett bra liv – men ändå kunde känna mig så tom. Det var som att allt jag brukade tycka om – vänner, jobb, mat, natur – plötsligt förlorat färg. Det var inte smärta, bara… meningslöshet. Och samtidigt en slags självironisk insikt: att jag, trots all min kunskap om hjärnan, dopamin och välmående, satt där och fastnade i meningslösheten. Till slut bestämde jag mig: okej, jag går och tar det där kallbadet. Från mörker till neutral Och visst – det hjälpte. Inte så att jag blev lycklig eller euforisk, men det var som om jag gick från deppig till neutral. Ångesten försvann. Det blev tyst i huvudet. Jag kunde andas igen. Efteråt mediterade jag en stund, gjorde lite småfix vid da